Min historia

Jag hade i en vecka gått med blåmärken över kroppen och känt mig ovanligt trött när jag ramlade ihop på jobbet en dag i december 2009. Efter en dag och övernattning på akuten på St. Görans sjukhus blev jag förflyttad till Karolinska Sjukhuset i Solna för att träffa en specialist. När familjen var samlad fick jag beskedet. Det slog ner som bomber runt mig.

– Du har cancer.

– Du kommer att tappa håret.

– Du måste få cellgifter idag annars kanske du dör inom de kommande dagarna.

Mitt liv vändes upp och ner på under en timme. Min typ av akut leukemi i blodet visade sig vara väldigt ovanlig och omedelbart fick jag cellgifter intravenöst. Tack vare den framgångsrika forskningen var min prognos bra, men innan 1985 överlevde inte många patienter denna form av leukemi som jag hade.

Det känns inte som jag sov någonting den första tiden på Karolinska. En dag kändes som en månad. En vecka som en evighet. En vardag med vänner, dans och jobb hade bytts ut till blodprover, mediciner, kontroller, micromat i plastlådor, kuratorer och läkare. Det var både mörkt ute och inne i min kropp.

Det som höll mig levande var min familj och vänner som alltid fanns där. Jag började bli bättre och fick så småningom sova hemma, även om dagarna spenderades på sjukhuset. Jag har aldrig känt mig så liten som jag gjorde på den platsen.

Till slut blev jag äntligen frisk. Cancern berövade mig på mycket, men den kunde inte ta ifrån mig min livsglädje eller vilja att överleva. Dessutom tror jag att allt händer av en anledning. Om människor i framtiden, vare sig det är forskare som kan minska dödssiffran och medicinernas bieffekter, patienter eller anhöriga som genom stiftelsen och hemsidan kan få dela kunskap, få råd eller stöd som jag inte fick när jag var sjuk så har jag inte gått igenom detta förgäves.

/Cathrine